Jag vet inte vilket språk jag skall skriva på, men eftersom vi är inne i en nykopernikansk tid gör jag så här; jag skriver på svenska och har i bakhuvudet google translate. Det är som att ta fram motorsågen hos Johan Gottlob Brusell i hans möbelsnickeri. Man skulle kanske göra samma överraskande verkan om man startade jetmotorn och visade prästerskapet och sjärnskådarna i Göbleke Tepe hur man färdas bland krigarna om 12 tusen år. De skulle nog lyfta på ögonbrynen om de såg en Harrier landa och lyfta nedåt Potbelly hills flata partier. Det är antagligen så det borde kännas att ta till Google translate, men det känns inte alls; jag skriver vidare, jag är medveten om att jag sitter här och skriver, jag lyssnar på Kaya project och sommaren har gått.
Det är den 11 september 2020 och mitt måleri handlar om Fårös natur och det handlar om vår (vi människors) kultur, i och med att jag har gått in i Niaux grottorna och synat grottmålningar i Salon Noir, jag har skolat mig för detta betraktande på Bohusläns hällar, där jag följt hällristarna på deras resor i landskapet, med ett budskap att förtälja, som de hackade, slog och ristade ner i stenhällen - konst - kultur - människorna lever och konstnärerna berättar om deras liv, för dem som är intresserade. Så har jag lärt att se bronsålderskonstnärernas tecken - deras budskap - deras sätt att se på sin värld och skrildra den - utifrån dessa studier under hela min vuxna levnad har jag gått vidare till petroglyferna i de övriga världsdelarna - de unga på Hawaii til de äldsta i Europa - över alla områden i världen där det funnits flata hällar - en passande bakgrund - där hällristningarna och målningarna har bäst och mest självklara skärpa, tydlighet och klarhet. Där liknar de stjärnhimlen och i grottornas djup tecknades grottkonsten, den jag fascineras av och lockas att betänka i Niauxs djup. Där är bison, ibex och häst - perfekta porträtt av bison - hovarna hänger, kropparna är stilla. Det är bilder av dödade djur. Hästarna ser dock levande ut, som vore de befriade, fria, inga betsel, långhåriga istidshästar. Ibexen är stilla, hornen är nedlgda, där den för några ögonblick sedan tog tio meter långa språng, över jägaren, som tumlade baklänges med spjutet, men till sist träffades, ligger den nu stilla, för evigt, med spjuten i sin kropp. Det är en andlig bild, det är en tragisk bild, det är en bild av vördnad för djuret, alla dessa bilder av djur är bilder där vördnaden för bytesdjuret är kombinerad med magisk jaktlycka, död och liv - det är en bild av insikt, av djup kännedom om djurens anatomi, dess väsende - lika mycket ande som konstnären, de seende ögonen, de hängande svansarna - annars själva signalen - med svansarna berättar de om sina känslor - beskriver sina känslor - kommunicerar sina känslor - nu hänger den stilla - buffeln är död. Spjutet är mänskligt målat/ristat på djurets kropp, som målats med själva grottväggen som medskapare. Både som tredimensionell reliefbakgrund och som grottväggarnas skålade och vinkelvridna ytor ändrar perspektivet hela tiden, där rörelsen är betraktarens sak - bilderna är stilla - djuren står, hänger eller ligger. Det är ett kapell för betänkandet av dödens realitet - så som varje kyrka är det - med krusifixet vid högaltaret. Där är jag i Salon Noir, i Niaux och Spotify ger mig Kayas Project - Electric Pan - det är så det känns att förstå konstnärerna i Niaux - Pan blåser en elktrombon och världen är absolut ny.
Lika häpnadsväckande som jetmotorn eller motorsågen för den preelektiska civilisationen är, är det att andas digital air på Fårö. Grottmålningar eller heden på Lauters. Där furorna och enbuskarna härskar. Där de baltiska vinterstormarnas språk talas av trädkronorna och torrårens obarmhärtiga dialekter. Där sitter jag dessa dagar i den växlande väderleken och målar himmel och hed - vid höstgulnad, med en ovanligt ymnig och vattenrik sommars tistlar och kungsljus, brudflor och gräsarter, och bräkenliknade rödrostiga stånd i det gulnande gräset. Det är en död rikedom - men ändå inte död - under marken är det liv - dessa torra bruna växter är som mina mjäll - de blåser snart bort och försvinner - och jag låter mitt medvetande om Fårös natur komma till mig i denna naturens berättelser ute på heden.
Tidigare i sommar har jag målat havet. Vid Dämba och vid Bjerget - Digerhuvud och Tungshuvud. Himlen har varit blå under långa varma julidagar - och tidigt har jag blandat mitt ceruleanblå himlavatten - och målat dess storhet - dess djup - dess moln - Ymers tankar - tunna cirrus - bulnande tjocka cumulus, gestalter har uppstått som hallucinogena varelser - djur, hästar med tuppskallar ridna av fågelmän, där är allehanda djurarter - hela och i delar - där är människokroppar - runda och feminina raka och maskulina - där är hedonistiska ritualer - där dyrkas livet - där är konsten livsbejakande - himlen är varm, harmonisk och glad - dess meteriologiska budakap får alla mungipor uppåt - kindknotorna lyfter - nomaden, nojden och julimannen är glad och varm. Liderlig skulle man ur kroppsfientligt läger säga, men sensuell från mer kroppsvänligt och liberalt håll. Himlen därefter, och molnen - där hela glädjen sitter - lagom regn, lagom varmt - mest sol - blå himmel - en glad och nordisk sommarhimmel, som det skall vara. Harmoni och balans - ekologin benign, på bättringsvägen, där berättar gestalterna i molnen om fukt och temperatur - där är en nykopernikansk vilja att förstå hur vattendroppar kondenseras, hur vattnets olika aggregationer stiger upp från havet mot dessa skyar - i dessa skyar - och horisonten skär ett snitt rakt in i himlen - och konstnären föreställer sig jordkupningen och hur havet böjer bort ur synfältet och Fårös horisonter möter ofta uddar - Lauterhorn, Norsholmen och Norsta Aurens sandudde - skarpa möten med havets blåsvarta yta.
Jag har målat havet i sommarens stilla väder - lätt sydlig eller västlig bris - vågbrotten moderata - nästang inga i Strandåkersvik och vid Hammars, med söderläge och solvärme. Där har jag målat havet - jag har målat ner i vattnet vid stranden - jag har försökt återskapa bottnarnas eviga rörelser och föränderliga rytmer och ljus. Solen går sin ban och där har bottnarnas färger skiftat - också beroende på frånlansvindens riktning har ljuset brytits olika och min pensel har sökt sig fram i akvarellådan som en insekt på jakt efter föda. Penseln har varit skarp - ny och flexibel Cotman no. 12.
Jag har målat strandskogens furor - jag har målat de yttersta enbuskarna där strandburgens karga grund gör det möljligt endast för den segaste en att överleva. Naturen som en darwinstiska kamparena har jag dock överlåtit åt andra, själv ser jag symbiosen - där sjöfåglarna kommer med guanon och växternas frön får sin växtplats serverad - det ena ger livsrum åt det andra - arterna samverkar om gemensamma resurser - i goda år expanderar alla och fröjdas - i onda år reduceras de alla - där är naturens lag - oskriven - där är skönheten - oförklarad - där är den naturliga harmonin och balansen - som inte bevarar något som är sjukt, eller oägnat för tillvaron - där är jag - konstnären - blicken riktas mot helheten, mot vatten, luft och land - och så livets gröna eld - livselden - den ockragula hedens liveld, den gula livselden av lav på raukarna - den vita och svarta livselden på tun och rauk - Fårös natur har jag målat och sökt kontakt med. Jag har låtit den berätta på mitt vita akvarellpapper om naturens andlighet - trädets själ, djurens själ, det som lever och vill leva - det som är medvetet om att det lever - vi människor - vi är också natur - vi har ett språk och det skiljer oss från annat liv, särskilt att vi har ett skriftspråk och att vi har konst - bildspråket - det gör oss förmögna att beskriva vårt medvetande - men vi delar detta med djuren och till viss del också med växterna - även om vi inte vanligen talar om växterna själ - men allt levande ingår i själarnas värld - det metafysiska - det andliga - det som ägnar sig åt att försöka förstå döden och medvetandet - de stora frågorna om vadan och varthän - de gamla frågorna - vilka är vi - vart skall vi? Var kom vi ifrån? Dessa frågor har jag tid att betänka samtidigt som jag målar ute på heden. Jag låter penseln löpa fritt enligt mina regler (som jag kallat vibrationismen) och där uppstår akvarellmålningen. med alla dessa tankars former i moln, vattenyta och strandskogens rika formvärld.
I trädens grenar och kronor visar sig anleten - furstar och prelater - där är sjörövare och gudar - där är djur och monster - där är utöda och nu levande arter - där är hon och där är han.
Så går sommaren och jag har valt några bilder ur produktionen och hänger dem dessa dagar i galleri Brusa.
Välkomna skall ni vara att titta vidare.
Hej och tack för idag.
Tomas Brusell