Jag ställde ut mina hällristningsverk bland enbuskarna på Lauters, jag hängde acrylmålningar på bodväggen och bastuytterväggen. Inne i huset hängde mina akvareller och stod staplade mot väggen på golvet - samma plank som täckte sex fårkättar år 1854 och gjorde skillnaden mellan djur och människa. I mitt hus lever jag mig in i forntiden, för att kunna förstå och läsa fornkonsten. Ju närmare jag är naturen och det vilda, fåglarna och insekterna, vänner och fiender, ju mer fårstår jag av fornkonsten, vad den har att säga - och jag vill inte kalla att jag kopierar hällristningskonstnärerna, när jag övertar deras symboler och kroppspråkliga hieroglyfer, och målar dem med acrylfärger, glödande som lava, i en rymd av guld och vatten - som när Zevs födde Perseus - och gjorde Danaä havande. Rymden är ljus kring de hällristningar jag återskapar på mina pannåer - existerande i närheten till intet och formlösheten - alltid stadd i rytmik, musigrafiska böljande fält av färg. Akrylmålningarnas ytor har 3D-illusionernas grafiska spel och guldsprayen skapar reflexer som lever i solljuset mellan enbuskarna och furorna, grillaltaret och den rämnande megalitskapelsen, som ett långsamt försvinnande skepp på Fårös kalkstenshäll, mitt hem och min ateljer.
Akvarellerna inomhus är omgivningarna avbildade i solljus, någon enstaka akvarell, från Norsta Aura, är mulna dagar, annars är himlarna oftast blå men ströpplade av cumulus och cirrus, himlen över Lauters, där mitt hus och min målarplats, ateljer, ligger har en stor himmel, och för marinmåleriet betyder den lika mycket som havet självt - Moder Hav, varur Släkegudinnan föds och föder allt växande och havet är födan för kustbon och hamnen en evig mottagerska av seglare från andra hav. Där i dessa hamnar målar jag motiven omkring mig, i skarpt motljus, i strålande sol, eller kvällssol, i storm och stilltje. Färgerna är sparsmakade. Less is more.
Vitheten är motivet - arket akvarellpapprets färg är vibrationistiskt centrum, färgernas frekvenser stadda i full fouriersk utblandning - och så formen, en arm, en fot och modellen stiger fram ur intet. Konturen i svag blyerts, i skuggningar, i kontrastverkan mot hud och hår, mikroskopiskt föreställande med samma dimensioner som mårdhåret i penseln - vinterpälsen av sibirisk mård, salig i åminnelse. Ett porträtt växer fram i samspel med det vita i akvarellpappret. En hand som är fri och på vandring över sin kropp. Den är motsatsen till Oliver Stones hand, och söker sig nyfiket över sin kropps nevrologiskt sensibla ytor och extrusioner, körtlar och slemhinnor, leendet, den hemlighetsfulla mungipan, Hur känns det att vara? Vi kan bläddra bland akvarellerna och få se Zorns kulla arbeta med sin fårfäll, ljuset kommer från båda håll, hon sitter naken i sitt pörte och arbetar med en grov nål, att foga samman fårskinnen och skapa fällen, som skall hålla henne varm om vintern när vinterkölden får stockvirket att knäppa som pistolskott och vattnet i tvättbaljan att frysa. Hennes nypor av stål arbetar och hennes enda klädesplagg är en röd hårscarf som hon knutit för att hålla bort håret från arbetsfältet. Men hon är helt avsexualiserad. Hennes gärning är kysk, som en ängels. Så bläddrar jag fram nästa akvarell, av min favoritmodell, när hon slänger och blåser en slängkyss mot oss. Hennes hand är ett under av avspändhet, just när hon blåsar iväg kyssen och trutar med sina läppar och ögonen glänser och strålar. Händerna är befriade, behöver inte nypa kring en nål, hålla stickor och virknålar, tvinna trådar och fibrer, de rör sig fritt i rymden kring sin kropp och understundom stannar den till för att leka och smeka, ömsom drar den vidare på stimulerande nevrologiska odysseer och möter hemliga regioner, som sällan genom konsthistorien fått det ljus de nu får. Kalypso, Scylla och Karybdis. Jag bläddrar vidare och där ligger Julius Kronbergs Jaktnymf, med kroppen utsträckt och ena handen spänd som hade hon en mardröm och den andra utsträckt vilande i en genomskinlig ljusblå blomma av sidentyg. Ett fång rosor vid sidan och två voyörer kastar lystna blickar i buskagen bakom. Julius Kronberg lärde Anders Zorn att måla och hans Jaktnymf har funnits i mitt liv lika länge som sexualiteten. Konst kommer av att kunna, sa Anders Zorn, och ansåg att oljemåleriet var den svåraste konstarten av alla. Händerna är konsten, skapar konsten och i dessa mina akvareller, där jag menar svårighetsgraden är jämförbar med oljemåleriet, är handen central, med det fabulösa spelet av fibonaccis förhållanden och kurvaturer, i varje fingerled, i varje del av handen sker stora mirakel när skapelseprocessen pågår och perfektionen i händerna av en sömmerska eller en internet model är bortom all matematik och fysik. Där är konstens verktyg, där är verktyget konst. När jag målar dessa modellers händer, har jag mina egna händer som modeller och när jag målar min Madonna da Vinci har jag zoomat in mot ansiktet och händerna är utanför bild.
Jag bläddrar vidare bland akvarellerna och där är Elon Musk, världens rikaste man - där är stranden med släken in mot Jauvika, där är den brytande vågen mot hamnpiren, där är Norsta Aura i vinterskrud - oändlig, sandig och full av vind.
Sommarpubliken var med mig och vädret var himmelskt och solrosen hade just slagit ut,
Det var en härlig konstuppleveles att få vara med på Konstnärsvandringen på Fårö, 2023.
