www.farokonstrunda.se
Det är dags att exponera konst på Lauters igen. Jag har blivit med i en konstnärsgrupp och vi skall öppna våra ateljeer 28-29-30 juli på Fårö. Jag skall ge en liten förhandstitt här och spåna litet om konst i allmänhet.
Svenskarna i Amerika på 20-talet var kända för sin blygsamhet, utom Anders Zorn, som var känd som presidentmålare och fantastisk sällskapsmänniska. Det finns sålunda undantag som då bekräftar regeln. Oljemålare har varit stora marknadsförare genom konsthistorien, och före dem, skulptörer och resare av stelar. Att föra sin konst till marknaden - där den betraktas alltså - det torde vara en faktor i konstens villkor. I vissa tider korrumperas denna marknad och profitörer och epigoner vräker sig fram, i andra tider är det autenticiteten som sätter priset och i återigen andra tider är det den personliga konstnärsoevren med de unika penseldragen som gör det.
Sätter priset. Hur sätts priset? Tja, säger konsthandlarna, se på auktioner och annan nätaktivitet och kör hårt. Där har jag hållit mig undan, mina utställningar har varit till för att ge energi för vidare konstnärskap, en del av själva konstnärsprocessen - att lära.
Det som skall hända i sommar är att jag visar vad jag har av hällristningsmålningar och landskapsakvareller, och några porträtt, hemma på Lauters 1940, Fårö och hur natur och kultur är min levande ensamhet och glädje, när solen skiner, när tranorna ropar och örnen stiger i högtryckstermiken.
Det är en utställning i det fria, utanför ateljern och det är en utställning som också försöker att skildra bronsålderns frihet, ritualer, kroppspråk, symboler med acryler - huvudsakligen 120 x 90 cm - bronsåldern var en högtidsstund och klimatet var gott för allt levande. Stabila årtusenden. Hällristningarna är en saga som berättar om lokala seder och bruk, om djurhåll och riter, fertilitetsriter, riter inför solen och månen, riter om natten och om dagen. Skeppet är ett av de FennoSkandiska hällristningarnas mest vanliga tecken och vittnar om vid sjöfart från Alta, Trondheim, Viken/Bohuslän, Bornholm, Gotland, Fårö, Ladoga, och tillbaka igen. De långa baltiska kusterna, älvarna som rinner ut, skepp överallt. Likartade till form och utseende. Stockskepp och flottar. Skeppet lika gammalt som människan. Båten, fartyget. Sjönomadernas tecken. Man bodde på skeppet. Man hade med sig djuren på skeppet. Man stakade sig fram, man lät dragdjur dra skeppet uppför älvarna. Man seglade ställvis, med enkla segel och vävda dukar. Men man kände strömmarnas rytmer och tog sig ut på längre turer, varom endast den ideografiska konsten kan yttra sig - hällristningarnas språk.
