Konsten i Det Gamla Europa förhåller sig till några enkla regler, optiskt dramaturgiska, hur att skapa en effekt i åskådaren, i bland på beställning av Gudinnan, ibland frivilligt fantasigods. Konsten är orten där fantasin blir till gods, ting. Konstverk. Konstnärerna, de få som överlevt Yngre Dryaskatastrofen för 12 900 år sedan avbildade sina animala gudomligheter, gudinnans vara i djuren, hästhjordarna och djuren på savannen och i skogarna. I Niaux är grottmålningarna daterade till att vara gjorda just runt 12 900 år sedan.. Konsten från Istiden börjar nu avtäckas och upptäckas i breda penseldrag, arkeologerna är techtonska kollisioner och efter Göbleke Tepi är alla dammluckorna öppna in i Istidens civilisation.
Vad föregick dessa T-formade stenstoder, i ring, ristade med ekliptikans djurkrets, med idoler och fabeldjur, allvarliga, vördnadsbjudande? Vad var det som gick under med Yngre Dryas katastofen? En megalitisk civilisation , som huvudsakligen bebodde kusterna, som vi bebor kusterna med våra super cities, och spårlöst försvann, efter det att MWP 1 B höjt världshaven med dryga 100 meter. Men några överlevde, i grottor, i skyddade dalgångar, kom undan i sina arkar, båtar, och blev till Det Gamla Europas civilisation med konstnärlig kulmen för sextusen femhundra år sedan. Jag kan inte nog prisa Marija Gimbutas för hennes arkeologiska forskning och hennes förståelse för konstens stora betydelse i Gudinnans Civilisation.
Det är den jag vill ge associationer till med denna min utställning. Konstnärens roll i Det Gamla Europa var att bidra till flödet mellan människor och natur, att mytologisiera de etiska konflikterna med att jaga villebråd i de ekologiska näringskedjorna, att hedra det nedfällda bytet med en förandling på grottväggen. Konstnärerna var katalysatorer av goda cirklar - de stod alltid i Gudinnans tjänst -upprätthöll hennes tabu att aldrig rikta vapen mot en medmänniska, att endast använda vapen i den heliga jakten, den magiska jakten. Marija Gimbutas har synat gravar, tempel och bostadsrum och i tiotusentals år frodades och trivdes stora semi-urbana och urbana, nomadiska och sedentära folkgrupper, alla med sina konstnärliga uttryck och identiteter utan att använda vapen, avbilda vapen, lämna vapen i gravarna, andra än de heliga jaktvapnen.
De arkitektoniska efterlämningarna visar att de inte byggde försvarsanläggningar, de hade inga murar kring sin bebyggelse, istället är det tydligt att de byggde med, som första prioritet läget, öppna platser med fria utsikter, med landskapets egna villkor främst - ett med sin omgivning - och konstnärerna var delaktiga i varje stadium, på varje nivå, i vardagslivet, templen var workshops, där skapade man skulpturer av Gudinnan, där högg man sten och hanterade lera, där ristade man på stenhällar, man täljde och skar fram skulpturer av Gudinnan, man använde elfenben, mammuthbetar och bärnsten, man hade de finaste smyckena med sig i graven, de utsmyckningar som berättade om karaktären hos den utsmyckade, hjältedåd och olyckor, konsten, utsmyckningen, var ett med livet - förklarade - för de som ville ha svar, på varje dryckeshorn, på varje bägare, kittel, ho, målades Gudinnans tecken, där tecknades hennes vilja, viljan att skapa, viljan att konstruera, viljan att använda talja och rep, viljan att transportera megalither, bautastenar och stenar för de många Gutniska spetsellipserna som pryder vår vackra ö, med en just på Lautersheden, där jag målar mina bilder av Fårös Natur, som representation för Gudinnan. Naturen är henne, i sin skepnad längs Fårös stränder, i vikar och ut på uddarna.
I raukmassiven ser jag Gudinnan, och hennes bröder och systrar, jag ser djuren där, formerna från urtiden, de petrifierade urdjuren är här på Fårö 440 miljoner år gamla - fossilerna. Mitt måleri är helt hängivet dessa oerhörda tidsspann och med internet ser jag in i grottorna, jag är på hällarna i Coa dalen, där ristningarna är kontinuerliga från 30 tusen år sedan, Magdaleansk tid, hällmålningarna i Colombia, ristningarna i Nordamerika, Saudi Arabien, men framför allt gudinnorna från Det Gamla Europa, de står fram som moderna gestalter, de ägnade sig åt civiliserad politik och mänsklig samlevnad och höll fred, ordning och balans i tiotusentals år. De står fram ur de arkeologiska registren och de berättar med ett konstnärlig språk, ett världspråk, som bara man kommit på koden, öppnar sig, och fantasien släpps fri. Jag målar med en mikroskopisk precision, som jag lärt av Fårös natur, jag har helt enkelt anpassat mig till naturens egen detaljrikedom, genom att måla i en mikroskopisk skala, med gestalter som kan uppstå visuellt, som visioner, i molnstoder, på havsytans eviga föränderligehet, naturens rikedom. Med yttersta enkelhet och akvarellistiska minimalisering är det då och då möjligt att få fram fantasin i perfect time - som ett musikstycke framförs - men med penselföringens fibbonachidans - the hand eye coordination. Då vet jag vad Gudinnan sade, jag hör hennes sång, jag lyssnar på Lettice Rowbotham och Eivör Pålsdottir och vet vad hon vill och vad hon menar. Musiken och måleriet är i sync och vad jag kallar musigrafer är element när jag bygger mina landskapsmotiv, och kanske ännu mer när jag målar porträtten av Gudinnan, hennes moderna representanter, såväl som hennes gestaltningar som stiger fram ur de arkeologiska konstskatterna från paleolitisk och prepaleolitisk tid.
I den andan har jag målat och nu är inramningen färdig och urvalet i det närmaste gjort.
Välkomna på vernissage, där jag också skall framföra några låtar till komp av min elgitarr och ytterligare vittna om min kärlek till Gudinnan Fårö, och andra Gudinnor.
Här är Lettice Rowbotham i musikalisk trans:
