Jag får syn på en Moai från Påskön, huggen ut ur det fossila revet på Fårö. Den står där med ett kroppspråk som uttrycker fredlighet och stabilitet. Armarna tätt mot sidan, händerna slutna mot naveln. Självkontroll och nonaggressivitet. Just som de T-formade megalitherna i Göbleki Tepe står. Armarna tätt mot kroppen, händerna mot naveln. De spiralformade kurvaturerna involverande bröstvårtorna är en sensuell signal, hela torson inklusive abdomen uttrycker välfärd och sinnlighet.
Moaien talar till mig; vi är Istidsfolket, som navigerade efter stjärnorna, vi byggde våra tempel som observatorier, vi alignade dem till Sol och Måne, till Deneb - vår Stella Polaris. Vi högg stora stenar och byggde vår tempel och hamnar. Vi byggde stort också med de stora träden, som växte under istidens rika tid - vi kände till och följde valarnas vandringar, vi följde mammuthjordarna och hjordarna av storfä, vi var samlare som jagade och jägare som samlade. Vi levde av havet , vid havet. Vi följde the kelp road. Vi följde floderna. Vi var nomader om vintern och fastboende om sommaren, eller tvärt om. VI hedrade våra förfäder, våra gudar och så här vill vi att framtiden skall se oss och minnas oss.
Vi existerade i tiotusentals solvändor och savannerna och tundrasavannerna var vida och rika och världshaven var vårt hem, vår vagga - kusterna gick längs de nuvarande kontinentalsocklarna, där vi byggde våra hamnar och vår civilisation. Jag håller armarna tätt mot sidan, jag vill visa stabilitet och nonaggressivitet.
Jag vill förklara att verkigheten var vår vän.