Vintern på Fårö är full av nya erfarenheter. Här är man mitt i havet, här hör man i morgonväkten två Gripen lågt över Lauterhorn. Här är stormen hård och blåser in från norr och nordväst, naturen ligger så lågt den kan, furornas grenar knäcker där bristpunkter finns och naturens lagar råder - det som inte fungerar försvinner och det som fungerar är.
Det samma kan sägas gälla kulturen, men endast i det långa perspektivet - i det korta är det motsatsen - kulturlivet fungerar inte men är dominerande - vad är kulturliv?
Det borde vara bildning, sökandet efter kunskap, en girighet efter att förstå de stora perspektiven. Det borde vara tillexempel, att intressera sig för människans kulturella utvecklingstadium under den så kallade förhistorien, dvs istiden, genom magdaleniansk tid, grottkonstens tid med ideografiskt språk och lagar för att väga rättvist och riktigt i tvister - få livet för nära och kära, folk och fä, att fungera bra.
Alla mätta och friska, så långt vi mäktar.
Åt var och en efter behov och av var och en efter förmåga. Det är en tillvaro som Marija Gimbutas visar till med sin forskning och sina hypoteser om “Det Gamla Europa” - hon visar fram en värld där stammar levde fredliga samexistenser med en lång rad andra stammar av både nomader och fastboende, i sydöstra Europa och allteftersom även i nordvästra.. En lång rad konstfärdiga befolkningsgrupper, som lämnade efter sig vidunderlig keramik, under hela den så kallade stenåldern, både den yngre och äldre. De lämnade efter sig former och bilder, på denna keramik, men också annan konst, särskilt gudinneskulpturer, stora och små, med den typiska raden tecken, chevroner, dubbeltrianglar, trianglar, vulvor och spetsovaler. Marija Gimbutas finner dessa gudinneskulpturer och fuktomgivande kärl alltid med en klang av Modergudinnan, hon är ständigt närvarande under tiotals tusen år - på hällarna i naturen, på grottväggarna och bland de megalitiska konstruktioner som dessa gudinnors ideologier byggde, alla placerade där naturen är som mest inbjudande och öppen, helt utan tanke på försvar eller stelth. Man börjar nu se och förstå de istida monumenten, efter att ha studerat Göbleke Tepi, och man finner tecknen från modergudinnan , man finner fågelgudinnorna där och man kan nu vetenskapligt/arkeologiskt se en ny värld födas - istidscivilisationen - The Civilisation of the Goddess.. Spåren efter denna växer nu dramatiskt, när man vet vad man skall leta efter.
Man upptäcker samtidigt med det arkeologiska fyndet av Göbleke Tepi, att jorden träffades av en omfångsrik meterorström för 12900 år sedan (The Younger Dryas Impact Hypotesis) när Gobleke Tepi var aktivt som kultplats, och betydelsefullt astronomiskt observatorium.
Allt längs Atlanterkusten försvann, från Nordafrika till Arktis.
13 hundra år av köld och död följde efter nedslagen - och när civilisationen börjat återkomma, 11 600 år före nu, värmdes plötsligt Jorden upp 10 grader Celsius och alla världshaven svämmade över i Melt Water Pulse 1B - det som bildar grunden för alla civilisationer av idag, och deras myter - Floden, Syndafloden - arken som landade på Ararat - de överlevande var de som hade båtar och de byggde sina nya liv på högre liggande land, längs älvarna och kom genom den genetiska flaskhalsen och står fram som gudinneskapande konstnärer, som keramiker och formgivare, som arkitekter för magalithbyggen som gällde stenar som vägde 500 ton - i Baalbek - och stenar som gällde tio ton bland de gutniska gudinnedyrkarna, som rullade, drog och baxade, med stock och block och talja, hamprep och lindbarksrep för att ställa sina spetsovaler mellan sol och hav, mellan födelse och död - de Skandinaviska stensättningarna - spetsovalerna - är de sista spåren av Gudinnan och hennes kultplatser. Där hon födde och där hon tog emot de döda - först föder hon genom sin vulva, sin livgivande kraft, sedan tog hon emot de döda i sin öppning av megalither - sin spetsoval, avbilden av sitt reproduktiva organ - urorten för allt liv - mötet mellan liv och död - balansen mellan liv och död - naturens balans - naturens rytmer och Gudinnans var de samma - hennes tid var naturens tid - månen kom och gick, längs ekliptikan kom planeterna och Solen var himlarnas kung.
Det patriarkala hade sin självklara plats i världens skötsel, mannens muskler gjorde honom lämpad att ta del i konstruktionen och underhållet av nomadernas kultplatser, de byggde skepp och de handhade transporter, navigering och jakt.
Om allt detta berättar konstnärerna, på stenhällar, stenblock i tempel, stelar, geoglyfer, keramik, mosaiker, grottväggar och är samlad i den imponerande rad artefakter som Marija Gimbutas visar till och samlade under sitt liv, som arkeolog på UCLA, när hon skrev sina epokgörande böcker, som äntligen börjar väcka genklang utanför den klassiska feminismens kulturelitistiska domäner. Hennes religiösa/sociologiska teser samman med de nya geologiska genombrotten - visar till en sammanhängande fredskultur som varade genom hundra tusen år, endast oroad och störd av naturkatastrofer av mångahanda slag, men genomgående utan att använda krig som taktik eller strategi för sin överlevnad, exodus eller expansion.
Vapnen kommer plötsligt till Gamla Europa, där gravarna i hundra tusen år var offerplatser för skön konst, vackra bruksföremål, guld och rikedomar, blev de, när Kurgankrigarna kom, depåer för krigsvapen av många olika slag, där begravdes härskaren själv, med alla sina hästar och slavar. För att kunna strida vidare på andra sidan. Sönerna svingade vidare the Blade och Matriarkaten föll, det ena efter det andra, från 3600 f.kr och framåt. Sist Irland, Kreta, Cicilien, Malta och allra sist Gotland. Något som med stor sannolikhet skedde 535 e.kr - Vendeltidens begynnelse.
Skilljelinjen mellan den matrilinjära och den patrilinjära världen går mellan Bildstenarnas ideografi, med sjöfåglar, helig geometri med spiraler och intrikata vävar av former, harmoni och balans och Runstenarnas karga fonetiska skift och bilder av spjutet, svärdet, hästen. och Odin.
Det var en skiljelinje, som ett dråpslag eller svärdshugg, mot det lugna fredliga liv som rådde på Gotland - skyddat av sin vallgrav, Östersjön.
När Östersjön låg frusen året om i flera fimbulår efter naturkatastroferna 535 e.kr kunde ryttarfolk komma över isen och våldta kvinnorna och döda alla män - indoeuropeernas Odin hade ridit in. Man dyrkade kriget. Dog man ärofullt i strid kom man till Valhall, där blodsfesten, våldtäckterna och frosseriet forsatte, i all evighet
Patriarkatets falliska kult hade redan i södra Europa, gått från att förgöra modergudinnans värld, till att dyrka Dionysos och hans olika karaktärer och relativt snart Apollo, under patriarkatets högtidsstund och den Aristoteliska kulmen och Alexanders välde.
Mer om detta i nästa bloggpost.
Då blir det också bilder av Gudinnan. Jag målar dessa bilder nu. Gudinnan från Marija Gimbutas forskning, och min inspiration är kosmisk.
Tack för idag.
/Tomas