Ur en oas i kaos

Man talar om Imperiers uppgång och fall – och skyller på pesten, byråkratin, bortskämdhet, supremacistisk finalitet med undergångsfesten dukad på Neros skepp, högt uppe till fjälls.

Man talar om Imperierna från de första kända Mesopotamiska, de Hankinesiska, imperierna från den indoeuropeiska begynnelsen, till Iran, Hellas och Rom, och så Det Spanske, Portugisiska, Holländska, Engelska och nu det Amerikanska. Alla ser ut att gå under, mer eller mindre våldsamt, minst våldsamt det Sovjetiska.

Hur det Amerikansk Imperiet skall gå under återstår nu att se. Men det ser ut som om det kan ske när det Engelska anar morgonluft, och Kanada, Australien och Great Britain åter seglar i samma bubbla. Det Kinesiska har fått greppet om Syd, med Afrika och Sydamerika. Japanerna rustar igen och gör territoriella anspråk på Ryssland i nordöst och står som urgamla fiender till Kina.

Samtidigt ser vi Tyskland med sin kluvenhet – öst vill till väst och väst kanske till Ryssland och den Euroasiatiska Mackinder koalitionen mellan just Ryssland och Kina. Om de också får in Tyskland i sin maktsfär, sitt BRI, är Thalassos i stor fara, havsmakterna, med sitt centrum i Norfork – där också Atlantic Council är beläget. Där panik har utbrutit. Rysslands och Kinas supersonic missiles kan punktera deras hangarskepp som plåtburkar.

Det är försent att återta världsherraväldet – och när imperiets inrikesproblem når inbördeskrigsstämningar går man till attack ändå, i en sista desperat avledningsmanöver – och imperiets undergång är ett faktum.

Ergo. Det är mannens fel. Det är de patriarkala systemen sedan vapnen kom i bruk mot egna artfänder, som lett fram till där vi står idag – med Damokelssvärden hängande som gigantiska nukleära elddrakar över oss – när som helst kan de falla, alla.

Khan eller Kejsare, President eller Kung – män alla in i vårt årtusende – när de manhaftiga medlöparna med Agatha Christies nyfikenhet på assasiner dyker upp på statsledarpost, efter statsledarpost och ingenting förändras. Margret Thatcher skickade Engelska Flottan till Falklandsöarna och blixtrar med dess missiler och flygstridskrafter. Anna Lind annonserar i Tv-nyheterna  timmarna innan Nato anfaller Serbien att nu skall demokratin segra. Hillery Clinton jagade diktatorer,  och som Bushklanen bedrog Saddam, bedrog hon Gadaffi, allt för demokratiens skull.

Det är även i dessa kvinnors värld, mannens moderniserade värld – Bezos, Musk och Brandson – män i stormande ritt – mot trillionerna.

Mot Mars.

Så har vi männen i Jerusalem. De skäggiga talmudexegeterna, som filar och polerar på utvaldhetens gyllene klenod.

Man bygger guldkalven med Casinokapitalistiska finanser – från industrialism har den patriarkala kapitalismen gått till finansialism och det betyder ingenting vad ett företag i en kedja äganden, State Street, Black Rock eller Vanguard, sysslar med – det enda som är viktigt är att göra profit på själva köpandet, ägandet och säljandet.  Man lånar pengar på det först köpta företaget, för att köpa ett till och och göra smärtsamma ”mergers” och avskeda alla dubbelkompetenser , som uppkommer av dessa, och så invänta inflationens effekter och sälja med profit, enligt stadsfästa schemata.

Textilbranschen har med AI räknat ut exakt hur modet kommer att svänga, enligt modeller som utvecklats av Armani och Gucci etc, för att alltid stå klar med nästa kollektion, när deras influensers gjort sitt jobb, med media sömlöst kolporterande detta mode – genom sofistikerade PR-kampanjer – in på the Smart Phone – ungdomens chip. Alltid inom räckhåll. Dygnet runt.

Året om

Its the Mans world.

19.02.22

Är helt bergtagen av Eivør Pålsdottir och lyssnar igenom hela hennes produktion, från början av 2-tusentalet och fram till liveconserten på Færøyene för något år sedan. Samtidigt målar jag ett porträtt där hon sjunger, nära mikrofonen, The Colour of Black. Så här:

Jag är helt nöjd. Jag känner mig helt avspänd. Jag har gråtit fram detta porträtt – floder av tårar – till en röst ur Eden, till en röst ur evigheten –  en Gudinnas sångerska. Hon har tagit mig till Marija Gimbutas värld av feminin urkraft, av kreation, rekreation och regeneration.

20.02.22

Man talar inom ekologisk och annan filosofi om The Return of the God Hypothesis och en av banerförarna är Stephen Meyer, som gärna tar matematik och statistik till sin hjälp att förklara fullkomligt osannolika vardagligheter inom huvudsakligen evolutions-biologin. Han ser en intelligent design i evolutionens proteinbyggen och cellulära maskiner, som flagellanternas svans. Dess tillblivelse måste ha inneburit en lång rad coincidenser, med det samtidiga cellulära nyskapandet av olika delkomponenter i ”motorn”, som molekylärt sätts samman av carbohydrater och hela kedjan av komplexa peptider och alla andra basämnen i cellerna. Sju olika delar i flagellmotorn, som måste ”uppfinnas” samtidigt, som aldrig förr funnits, var och för sig separat. Hur denna evolutionära innovation uppstår, och under vilket evolutionärt ”tryck” är i stort okänt – och skolvetenskapen kallar det slumpen, som med tillgripandet av tidsfaktorns nebulösa eller rent av magiska tänkande, förklarar alla evolutionära förändringar.

Intelligent Design där Gud är designern vinner allt fler tillhängare och man kan frukta en ny ofruktbar cykel av monoteistisk maskulinitet och högerhalve-enögdhet.

Det vi borde och måste yttra är The Return of the Goddess Hypothesis. Detta inte bara för att förklara världens mysterier utan för att rädda världen!

Gudinnan, som Marija Gimbutas har tagit fram de arkeologiska spåren och ideogrammen efter, stiger fram ur förhistorien och Istiden. Hon tillbads under hundra tusen år och mer, hon dyrkades och avbildades av de förhistoriska folken, de som nu stiger fram med sina 12 tusen år, och äldre, gamla tempel, Göbleki Tepi och alla de andra i Gröna Halvmånen, lika gamla och äldre, med skulpturer av Gudinnan, med gravar där Gudinnans former hyser de dödas andar, eller födde dessa andar till andra levande existenser, med fåglarnas hjälp, med rävens och fiskarnas hjälp, med Naturens lagar, som var Gudinnans lagar. Hon var regenerationens princip, hur den ena livsformen övergår i den andra. Hennes idealism var uttryckt i konsten, keramiken, stenföremålen, tyger av allehanda slag, smycken, som berättade vem bäraren var, varifrån hon kom, hur hon livnärde sig och med vilka hon vandrade. Man ristade i berget, på hällarna, man målade på grottväggarna, man blåste järnockra i små sävrör och gav de heliga oxarna färg och form. Man ristade mammuthar och jaguarer. Man fann ”ready made” former som gavs en vidare form med ett påstryk av malda bergarter, en ristning med en flintskära, chevroner och solkors, tecken för liv och död.

Gudinnans språk är tydligt – vörda livet.

Gudinnans konst, hennes morfologi är fredens och fredlighetens tecken – äggets form, tjurhuvudet med hornen är också representationen av livmodern, som trianglar och dubbeltrianglar är representationen av vaginan, öppningen varur själva livet föds fram, mer eller mindre traumatiskt.

Gudinnans budskap, uttryckt i den konst hennes civilisation frambragte, är viljan till liv - viljan att hjälpa till liv, till goda liv, till liv i samklang med naturen och dess vildmarksdogmer, dess strävan efter skönhet, som tecken på perfektion och tålighet, livsprincipernas harmoniska och kosmiska dans – i ellipser och kägelsnitt, Vesica Pisces, i spiraler och ovaler. I zigzag former, vävar och nät, tunna och grova tyger, läder och trä, i förgängliga konstnärsmaterial. Skönhet är hälsa.

Efter Younger Dryas-kataklysmen är merparten av den förhistoriska konsten försvunnen, det är Marija Gimbutas stenstsyetter, keramikskärvor och motståndskraftiga elfenbensartefakter som återstår – ett litet fragment av den totala förhistoriska konstskatten. Den som endast finns kvar i extrapoleringar från denna existerande konst, som bäst motstår entropin och som bär signalerna längst i tidsrummet.

Genom att Gudinnans Civilisation inte behövde förslösa sina krafter på byggande av försvarsverk, som vallgravar, slottsmurar eller skyttetorn, de behövde inte lägga kreativ energi på utvecklandet av andra vapen än jaktvapen – pil och båge, atlatler; spjutslungare, boleros och fiskeredskap - hade man tid att skulptera sin gudinna, alla tycks ha haft en egen, hon finns överallt i lagren från före 5 500 år sedan, också i gravarna, som aldrig innehåller vapen (annat än för jakten på de heliga jaktmarkerna) och istället innehåller hantverksredskap, nål och tråd, virkning och stickning, smycken, pärlor och statyetter – den transportabla konstskatten som nomadsamhällena hade med sig på sina vandringar mellan de mer stationära megalithtemplen – templen vars megalither är det enda som återstår – storträdstockarna är borta, konstfärdigt knutna storträdsstockar i arkitektonisk syntes med stensättningar, som domarringar och spetsovaler, astronomiska observatorier  - stabila som urberget självt – stenar som ligger där än, bautastenar som står stadigt, menhirer som ingen ruckar på – detta är tecknen på Gudinnans stabilitet.

Det gäller att se detta budskap, innan det är för sent  - att höra Gudinnans röst – där hon säger att nu är det nog.

Enough!

Antropocen är mannamaktens kökkenmöddingar, gruvornas slagghögar, kalhyggen, ökenbildningar och urbaniseringar – det kan inte fortsätta – materialismens patriarkala tyrrani har lett till människans tyrrani med gigantiska slakterier, med en djurhållning som skapar dödliga virus, massdrift och totalt livsfientliga drivhuskulturer av både fyr- och tvåbenta varelser – koncentrationsläger med barbariskt lidande, där djuren endast har till uppgift att växa fort för att bli plastinpackad föda för urbana frossare och hamburgerätande massor – underhållna av patriarkernas avgudar Baal och Beelsebub Industries – MSM, samtidigt hållna i örat av monoteisternas Gud Fader, kroppsfientlig och innerligt antropomorf – naturen är mannens undergivna slav, vars enda uppgift är att hosta upp mineraler, jordbruksprodukter och råvaror för byggandet av allt större materiella strukturer – infrastruktur – vägnät, järnvägsnät och flygplatser, statskärnor – smarta och idiotiska – och dessa gigantiska skyskrapecentra – där oligarkernas prinsessor bor på 66:e våningen och drömmer om Jean Luc Brunel och hans rumpvän Geffery Epstein och de superdekadenta festerna hos Huge Heffner et al. De lever där, arvtagarna till maffiamiljarderna och betalar ingen skatt – de skänker sina överskottsmiljarder till filantropiska  pledges, som istället för skattemyndigheterna handhar dessa assets och förvaltar dem i en elitens sfär av globala transaktioner – bortom ”folkets” landamären – i den elitistiska ekonomiska sfären – där transhumanisterna  rekryterar sina genier – bland blasé aristokrater och deras hemliga sällskap, skolor och universitet.

Det är alla dessa ordningar, perverterade makthierarkier, som Gudinnan med sin enkla klarsyn skall blåsa rena i den materiarkala och assymetriska revolution, som kallas frälsning från ondo, genom konkret expressionism.

Tydligt tal genom helig geometri – ideogrammatisk semiotik.

Se Gudinnans berättelser i alla de arkeologiska skatterna som nu dyker upp – se hennes berättelse om hur att leva i symbios och harmoni med naturen, grundelementen i alla livsformers vara som i medvetenheten blommar upp i spirituell renässans – i känslan av samhörighet – samhörighet genom konsten – genom språket – bildspråket.

Modergudinnan berättar med sin position, sina händer och sin kropp – hon berättar hur hennes inre värld gestaltar sig – med perfektion – med tradition – med samhörighet med förmödrar och förfäder – med samhörighet med alla arter – liv och död – höger och vänster – han och hon – hermeneutiska polära storheter – Hermes Trismegistus´kände till det matriarkala filosoferandet – och gjorde dogmsmide av detta för att stå emot patriarkernas förtryck, slaveri, krigskommandon och exodusbeslut.

Det äkta moderliga filosoferandet har som grundprincip att människa och natur är ett, där människan har vårdande uppgifter, tjänande uppgifter – att vara till hjälp – ge mer än vad du tar, med förståelse för de ekologiska balanserna, bland däggdjur, fåglar, fisk, insekter, fungi, bakterier och virus, överallt, att välja harmoni och hälsa – före kaos och sjukdom. Vapnen måste smidas om till plogbillar. Nukleära vapen destrueras. NU.

Det är i elfte timmen – vi står vid Armageddons avgrund – vi skådar ner i Nifelhel – patriarkernas höst är här.

Hör fåglalåten, se Gudinnorna – se ljuset.

Matriarkernas vårtecken.

21.02.22

Eivør Pålsdottir har på något vis gett mig nytt hopp, så som Lettice Rowbottom gjorde för ett år sedan – skingrat ensamheten -  konsten ÄR starkare än verkligheten – utan den är verkligheten materiell, kemisk och fysisk – enbart.

Med konsten kommer konstnären – hen står där, som hen alltid har stått där – häpet observerande när Kamila Valieva gör omöjligheter på räcke och rad, hur hennes existens är spiralvridna muskler, fingrar som söker evigheten av livslust – med hopp som skulle fått gamle Salkov att dåna. Med hopp som är utförda muskulära-nevrologiska underverk, som ingen IOC-nucka någonsin skulle kunna komma i närheten av och kräver en träning, muskelkoordination, tonus, balans, absolut fysikalisk medvetenhet – med fler komponenter invecklade  och framförallt mer koordinerade, än när Alexander den Store förstörde Persien och spekulerade med Aristoteles.

Fast allt detta sker på mikro och nanonivå – nedåt mot Plankskalorna i mitokondrierna i Kaila Valievas kropp – konstnären ser detta – han försöker måla dessa olika skalor – föreställa sig dem – tingen i dem – beskrivna i de olika skalorna på de olika holonerna – samtidiga – Konstnären – jag och hans motiv – hon. Gudinnan – Naturen – Kosmos.

Jag är medveten och inser att fredens sociologi har varit verklig i hundra tusen år, det var Gudinnans civilication – det var hennes benigna regim som gjorde att människor och djur levde samman, trivdes och balanserade varandras ekologier utan att irritera, utan att förorena – utan att lämna spår efter sig – särskilt inte av murbyggen högt på kullarnas toppar, fort, befästningar och utkikspunkter för kriget mot ”barbarer”.

Det finns inga befästningar i det Gamla Europa, där människor levde rika liv genom istider, följde isranden, pulserade med vulkaner och astereoider, nomad när så var bäst, fastboende när sådana tider rådde att dalgångarna prunkade av frukt och nötträd, av storträd, barrträd längst norr och alltmer lövskog söderöver. Tidvis tundrasavanner  med miljoner ulliga Mammuthar, tidvis taigor djupa barrskogar, dem Ivan Shiskin målat, tidvis översvämmade, tidvis stigna ur sjöarna – de gigantiska Sibiriska sjöarna, ett rikt landskap, fiskebönder och denisoviter, folk av mångahanda slag, som när deras gravar började innehålla inte bara benknotor och kranier, utan även smycken och konstföremål den gravlagde bar i det verkliga livet, i nulivet, i det liv som utgjordes av cirkulerande blod och andningsorganens rytmiska pumpningar, hjärtats rytm och månens gång och menstruationer. Där begravdes också konstfärdiga skulpturer av Gudinnan. På den brända leran, som oftast i fragment hittas i gravarna, är också civilisationens spåk präntat – chevronerna, dubbelyxan – oxhornen – ägget.

Där beskrivs anden, det som är en civilisations själ. Marija Gimbutas hittade skatt efter skatt av dessa arkeologiska artefakter. Samlade och utgav sina avhandlingar och dokumentationer, för konstnärerna att beakta. Hon sade i en intervju, att det är främst konstnärer som kommer att förstå hennes verk. Ralph Metzner höll nog med. Men det har dragit ut på tiden – Patriarkatet är segt, det är livsfarligt segt.

Som tur är finns någonting som är mer än verkligheten – det är Idealismen. Om man upptäcker att hundra tusen år av mänsklig utveckling föregick under ideala förhållanden, i Gudinnans civilisation, att idealen då var verklighet – det går att läsa i konsten från Magdaleniansk tid, det går att läsa i konsten från Solutréersk tid. Det går också att läsa ända in i bronsåldern på Knossos, som Dr. Evans så underbart upptäckte. Det går att läsa på Malta, en berättelse om modergudinnan och hennes välnärda följare och dicipler, hennes berättelse om hur att bäst använda tiden, som människa och levande varelse.

Då måste man fort fråga sig, hur skall vi slippa att brinna som Bruno? Eller hånas som Kopernicus, eller skändas med bajonett, som Gadaffi?

Där står vi, mitt i den patriarkala skyskrapan, när den kollapsar och blir till nanotermitångor – krigets skyskrapa.

Saddam dras fram som apa ur en brunn, hans ”slott” bombade – restaurerade tempel från Tvåflodslandets stora forntid – han hängs och Baathpartiet krossas, oljerikedomarna rövade, ingen nåd.

Nu gäller det Putin. Skillnaden är att han har Nukes.

Han visade det häromdagen och gjorde provskjutningar med Khinzhal, Zircon, Kalibr, Yars ICBMs, Iskander och Sineva – Tzarbomba Mini, som kan ta ut Boston, eller Philadelphia.

It´s the mans world.

I Norfork sitter de, uppradade – och lyssnar på sin signalspaning – chiefs of Thalassos. Väl vetande att nu kan ryssarna ta ett hangarskepp i mach 9 – supersonic – och beslutar att skicka in hela 5-e flottan till Svarta Havet. Som ett easy target. Death Wish in the open.

Det är assymetrisk krigföring av idag – Putin och hans team datasimulerar bättre än väst – värre och mer precist – och så gäller det sambandet mellan de ryska delkomponenterna i Björnens raggresning och bestämda uppresning med klorna framme – vi är digitala och ser hela monsterraddan av patriarkala seriemördare och tyrraner som väller fram i hollywoodsörjan – men det är bara Putin. Lillefar.

Han har med sitt team totalt vänt på kuttingen. När han steg in i Syrienkriget 2015. När han stoppade den färgade revolutionen i Kazakstan 2022.  När han är framme vid det assymetriska tillslaget – preemtiv, för att undgå att själv bli utplånad – preemtivt.

Gudinnan skulle aldrig ha tillåtit dess absurditeter, dessa Kurgantider, med maffior från alla världsdelar och länder – inklusive Israel – som begår förfärande skurkstreck för att hålla i gång the perpetual war – grunden för vapenmaffians profiter.

Där the Deep State visar sig vara maffian organiserad och i koalition med  WEF.

The Great Reset – om jag ändå finge be Prince Charles om audiens, jag gör det: tjena Prinsen, jag undrar hur vi skall få in Gudinnans tankar och regelverk i den framtid som vi vill ha – den framtid vi vill ha är att få harmoni och funktion tillbaka – den vi hade i det Gamla Europa – där vapenen enbart var till för den magiska jakten och den jagiska makten hölls i stränga tyglar – aldrig ett vapen i bruk man och man emellan. Vapnen var uteslutande till för skaffandet av föda, fiskeredskapen var effektiva, välslipade hullingar och spetsar, konstnärligt framställda ur hårdaste skellettdelar från olika djur och fiskar, en mikroteknologisk värld av fiskeredskap, av fångstredskap i allmänhet – geniala fällor och ryssior – nät och läder – trä och gräsfiberrep – en hel värld av konst och konsthantverk, som finns att studera i Marija Gimbutas forskningsrapporter och där bildar kärnor och kondensationspunkter för fantasin. The Imagination. Den Guddinan var mäktig – hur hon skapade liv och bestämde över död. Hur hon födde oss alla och hur hennes sköte sedan blev vår grav – där våra kranier staplades som äggen i livmodern och vittnade om att vi var här, men är nu en flygande trana, en fjäril eller en mask.

Om prinsen vill kan jag fortsätta och beskriva Gudinnans världsbilder.

Det vete gudarna om han ville höra mer, men mer fick han höra.

Gravskicket är fullt av vördnad för föregångarna, full av respekt och kärlek – i tiotusentals år under sista istiden bredde Gudinnans civilisation ut sig, särskilt i Det Gamla Europa, och gravarna är många – boningarna är många och sammanhängande  naturliga urbaniteter – det urbana kysser bergen kring Svarta Havet – inbyggarna och naturen i pakt och överenskommelser – djuren får sin frihet och utsätts för sin samtidiga risk, risken att bli föda, men den var liten, nästan lika liten som att råka ut för en olycka och ramla ner för ett stup eller bli uppäten av en sabeltandad tiger, pakten mellan hus-och tempelbyggarna och naturen skapade aldrig sår och kramptillstånd – det bräckta och kuschade fanns inte annat än undantagsvis – gamen och räven skötte avfallshanteringen,  spindlar och myror skötte lokala ekologier, för att hålla nere parasiter och skadedjur i en benign balans där gudinnan premierade den friska och optimerade varelsen, som också vördades av människorna, sedda som heliga yttringar av Modergudinnan – som var i allt – i alla levande varelser och dess själva rymd  – templen -  ömsom boningar ömsom kultplatser – religionen var vardagen inspirerad av gudinnan – man fingrade band, man virkade huvudbonader – man täljde och skrapade fram skulpturer av gudinnan – man hade tid, man gjorde konst, man samtalade om planeternas gång över himlavalvet, om solens bana, månens. Man skylde sig för kölden, man klädde sig på mångahanda vis, läder, textilier av mångahanda slag – hamptyg, ullgarnstyger, lin- lind – tyger, bommulstyg – varor som handlades med och tillverkades lokalt i varje befolkningsförtätning – där kåtorna och yurtorna stod tätt – där hästarna gnäggade och fåren bräkte.

Det var en harmonisk övre paleolitisk tid och en ännu mer harmonisk paleolitisk tid – som borde kallas keramiktiden – det är leran som är tidens stora yttring – mer än stenen och stenyxorna – men som alltid, när patriarker synar förhistorien fokuserar de på dess efterlämningar, eller vad de tolkar är dess efterlämningar, det mest tydliga ur det patriarkala pardigmet – man ser det man kan se - stenyxan.

När jag nu ser in i forntiden, ur det matriarkala perspektivet, för att se vad stenyxan användes till, med hjälp av Marija Gimbutas, och hennes bilder av Gudinnan, hennes bilder av berättelser om Gudinnan – hur hon kände sig – hur formen på hennes emotionella inre såg ut – de harmoniska formerna åter igen – upprepande sig i olika mönster – det samma men ändå alltid nytt – som havets yta, som bäckens lopp – där Heraklitos tvättar sina fötter – får jag en helt ny och vidunderligt feminin konstnärlighet över mig – min kropp dansar fram formerna hos den vulstiga Gudinnan från Malta, där hon ligger bekvämt utsträckt på ett stenflak, stargazing.

Jag möter henne födande. Med två hål borrade genom konstverket – perfekta borrningar – skrevande föder hon, eller har fött.

Jag sätter Gudinnan med ormar ristade överallt på sin kropp sittande med stort dimensionerade lår, benen i kors – i meditation inför världens kommande födelse.

När jag kommer in i the flow, ser jag hur perfekt sten- och benkonstnärerna hanterade sina konstföremål – en tung och tydligt feminin konstskatt, som nu kan ställas i relief till upptäckterna vid Göbleki Tepe, vid alla de ”prepottery” megalithtemplen i den Gröna Halvmånen, vid Det Gamla Europas södra ände. Det är en fantastisk samklang av vördnad för djurrikets alla skepnader, det är endast i antopomorfismer, T-shaped pillars, som det mänskliga visar sig – oftast är djuren huvudpersonerna, även på dessa T-formade stenstoder – ofta är det den feminina naturbilden som står fram – även när det gäller land art – konst som endast kan fullt förstås genom att ses från luften – skapade av konstnärer-arkitekter-sjamaner som med olika transinduserande metoder behärskade out of body visioning och instruerade stenbrytare, transportörer och bildhuggare att fullborda de stora strukturerna – Gudinnans kroppsdelar – både yttre och inre.

Både vulva och äggstockar.

Symboliserade högt uppifrån – hornen på den fullvuxna vildoxen – dubbelyxan och fjärilen – naturens språk – i alla skalor – olika holoner – bilden kom före det fonetiska språket – men musiken kom först.

Eller allt kom samtidigt – en konstens big bang. Nu är vi Homo Sapiens. Och WEF planerar att ta hand om the population control.

Bö....a Schwab och Kissinger...

(censurerat)

It´s the man’s world.

Hur skall matriarkatet kunna återfödas?

Genom nuklear holocaust?

Frågor omöjliga att besvara – annat än konstnärligt.

Den matriarkala politiken, ekologin, filosofin, religionen och astronomin måste samköra med konsten för att göra det omöjliga – som Eivørs sång, Lettices´ violin och isprinsessan Kamila Valievas språng och rotationer. Konsten är möjligheten och Gudinnans estetik föregår hennes etik – och det goda är det sköna – det hälsosamma är det lugna, sinnliga i en lugn och sinnlig kropp – växlande mellan aktivitet och vila – i nutritionsmässigt optimum – från mitokondrier till lungblåsor, från cell till organ – lever, njurar och hjärta – hepar-pulm-cor – och tånaglarna klippta och fötterna hållna högt – människans krona.

Foten.

Humorn och foten – människans adelsmärken.